Anna rapporterar från Ukraina

Anna Sandell (från Badminton och Global) delger oss sina upplevelser som praktikant hos YMCA Ukraina. Hon kommer snart hem därifrån och då hoppas vi kunna komplettera med en del bilder.

Månadsrapport 1

31 oktober - 8 december

En månad går fortare än man tror. Jag har inte bara kämpat för att tiden ska gå fortare utan också kämpat mot tiden för att hinna med så mycket som möjligt... Det har inte funnits något direkt mellanläge...

Just nu, är jag mitt uppe i det största äventyret hittills. Jag befinner mig på Krim i en by som heter Shelkino som ligger vid Kazantip. Här är det 15-20 grader och solsken, medan resten av Ukraina har det kallt och uschligt... har inget att klaga på (vad gäller vädret)=P. Jag kollar in vad YMCA gör här och får skaka hand med en massa människor, som inte kan engelska, vilket gör att jag inte ens till 50% kan säga vem jag mött och varför... Här har jag väldiga språksvårigheter... Min ryska räcker inte till för att täcka deras okunskap i engelska. Men det funkar hyfsat med kroppsspråk och en välanvänd Rysk-Svensk ordbok. Förhoppningsvis kan jag förmedla till dem att jag vill ta mig tillbaka till Lutsk snart...

Dagarna innan jag lämnade Sverige visste jag inte mycket om vad som väntade mig. Jag hade i alla fall lyckats få fram att någon skulle möta mig på flygplatsen och att min värdfamilj väntade mig... Men det efter x antal mail och telefonsamtal...

Denna ovisshet har följt mig konstant här, man vet aldrig vad som kommer, eller inte kommer att hända dagen därpå... Jag stöter på nya äventyr titt som tätt och bristande språkkunskaper gör att missförstånden blir många...

Redan efter en vecka kunde jag konstatera att min huvuduppgift kommer att vara kommunikation. Jag är helt enkelt här för att träffa nya spännande människor och ta del av deras vardag. På köpet fungerar jag även som engelska-inspiratör och lärare. Jag möter ofta klasser med 7-12 åringar. De är helt underbara, ställer miljoner frågor, samtidigt och om samma sak. De kör med de standardfraser de lärt sig, dvs. What´s your name? How are you?...

Jag har min bas i Lutsk, en liten och trevlig stad som ligger i nordvästra Ukraina. Här bor jag i en familj bestående av Olya och hennes mamma Tanja (som inte kan någon engelska..) och så klart katten Jeff (ett mycket bra sällskap om morgnarna/förmiddagarna då jag sitter ensam i lägenheten och inte har något att göra). Olya är en 20-årig tjej med bra engelskakunskaper som har intresset inriktat på dans och är med i YMCA Tensing, både lokalt och nationellt.

YMCA Lutsk har en hel del program att erbjuda. Under första och andra veckan var jag med och deltog i allt... På lördagar har ett gäng killar Innebandy och/eller Intercross-träning. Inte kan de reglerna men innebandy-utrustningen som de fick under Prag Event 2008 används flitigt. Ivanna Horbachuk (president of YMCA Volyin region) håller i danslektioner för barn och ungdomar i åldrarna 3-20 år under veckodagarna. Hon har även gett sig på att försöka lära mig ukrainsk folkdans (typ balettaktigt) det är kul, men vilken träningsvärk man får i muskler jag inte visste att jag hade. De satsar även på engelskaundervisning där jag är ett välkommet inslag. Rummet de har för de lektionerna är knappt 2 kvadratmeter stort, men det funkar även om det blir lite väl trångt när 10 ungar ska in samtidigt. YMCA Lutsk är stora vad gäller Tensing. Det är en stor grupp på ca 20 personer i åldern 13-25 år som träffas ett par gånger i veckan. Helt underbart gäng som jag ofta umgås med =)

YMCA Lutsk har även samarbete med barnhem och skolor för bl.a. föräldralösa barn. Ivanna Horbachuk håller för tillfället på att diskutera med dem, vad jag kan bidra med där... Vad som är på tapeten nu är någon form av engelskaklubb och sen i vår har skolorna en tävling där temat är olika länder och jag kan då bidra med svensk kultur. Jag har givit som förslag att ha badmintonträning, men det verkar inte som om de har lediga lokaler eller tillräckligt högt till tak i de som finns. Jag känner att jag skulle vilja ha något handfast att lägga min energi på. Vi svenskar är nog lite mer rationella och strukturerade... Men det löser sig nog...

Kram från ett fjärran land!

Månadsrapport 2

8 december - 8 januari

Jag vill börja med att berätta om mitt äventyr på Krim, som jag kommer att minnas med blandade känslor. Jag hade mina motgångar med språksvårigheter och frustration av att inte kunna uttrycka mig eller förstå vad som hände runt omkring mig! Men så här i backspegeln kan jag se tillbaka på 16 härliga dagar då alla som jag mötte tog mycket väl hand om mig och jag blev verkligen utnyttjad för YMCA:s räkning. Jag värvade åtminstone en ny medlem till YMCA, Ellen 16 år. Jag kom i kontakt med henne via en engelskalärare på skola nr 2 i Shelkino. Jag står i stor tacksamhetsskuld till Ellen. Hon hjälpte mig otroligt mycket med tolkning, då hon var en av mycket få som förstod och pratade bra engelska.

YMCA Shelkino
Min uppgift på Krim blev att åka runt och skaka hand med alla möjliga chefer, rektorer, borgmästare och dylikt. Jag kan inte säga vem som var vem, men jag har lärt mig hur man ser representativ och trevlig ut. Många gånger fick jag låtsas förstå vad det pratades om... Det som var allra roligast, men också mycket påfrestande för min språkhjärna var att få besöka skolklasser med barn i alla åldrar, 5-16 år. Att få se deras reaktion ( speciellt de yngre) när de fick reda på att tjejen som stod framför dem kommer från ett land, långt därifrån och att hon inte förstår ryska. Då fanns där plötsligt en anledning till varför man lär sig engelska i skolan... och då kom alla frågorna... om det inte var väldigt blyga och försiktiga barn förstås. Var det blyga barn fick jag improvisera fram någon lek för att få dem mer fokuserade på mig och inte enbart på hur man pratar grammatiskt rätt.

Innan jag åkte iväg hit till Ukraina tog jag kontakt med en skola i Norrköping, Kunskapsskolan. Det hela ledde till ett samarbete med engelskaläraren Amir Dahan. Jag fick med mig ett tjugotal brev adresserade till "Friends in Ukraine".  Nu har jag delat ut alla breven från Kunskapsskolan och jag har börjat få lite brev från Ukrainarna. (15 brev adresserade till samma person eftersom det var hemläxa och alla fick samma brev =)

Denna månad har jag blivit välberest... Krim, Lutsk, Rivne, Minsk, Brest, Lutsk. Tanken var att jag skulle åkt till Lviv nu men jag är sjuk igen så det får vänta. Jag har lärt mig en hel del om beslutsgången här, vilket innebär att man måste vara beredd på det mesta och att allt kan ändras i ett ögonblick... Det gäller att hoppa på rätt tåg... Som sagt, jag har fått se mycket av landet, tågresan från Krim tog 24 timmar!

Över jul har jag besökt Sandy i Vitryssland, min bästa vän sen vi hade ett ungdomsutbyte för två år sedan genom KFUM. Här firar de inte julafton den 24:e som jag är van vid, men det blev lite julfirande i alla fall med en liten julgran och köttbullar =P

God Jul & Gott Nytt År

Månadsrapport 3

8 januari - 11 februari

Möten!
Härom kvällen när jag gick ensam genom centrum fick jag oväntat sällskap. Från ingenstans kom en tjej fram till mig och sa något på ukrainska som jag inte förstod. Utan att stanna sa jag kort på ryska "jag förstår inte, jag pratar engelska". Jag trodde det skulle räcka för att få henne att bege sig åt ett annat håll. Men nej då. Detta var en vältränad försäljerska. Trots mitt snabba tempo hängde hon och hennes kollegor på och till min stora förvåning började hon konversera med mig på till en början knagglig engelska. Lutsk är helt klart ingen turiststad vilket gör möjligheten att bli internationellt engagerad inte är så stor. So you better sees the moment. Varken hon eller hennes kollegor lyckades sälja MTC telefonabonnemang till mig, men vi hade ett mycket trevligt möte på den korta sträckan mella fotobutiken och torget i centrum.

Den här månaden har jag fått en ny uppgift! Jag har nu mer English club med några ungdomar i 15-17 årsåldern. Dessa ungdomar bor och pluggar på internatet här i Lutsk för att bli någon form av poliser. Antalet elever har varierat ganska markant trots att jag bara haft 4 lektioner. De första gångerna var de 4-5 st. Tredje gången var de hela 20 st. Jag fick improvisera snabbt och med hjälp av lite lekar fick jag alla att vara delaktiga och engagerade (tyvärr hade jag en skara killar som inte vågade delta, men de var en ljudlig publik istället). Fjärde lektionen kom det ingen alls... man tar det med en klackspark och hoppas på bättre lycka nästa gång... En av killarna kom fram till mig efter min första lektion och berättade att jag var den första internationella kontakt han hittills haft och han tyckte det var mycket roligt att bekanta sig med mig. Det är de kommentarerna som lyfter en och gör att man vill fortsätta med det man gör. Efter varje lektion har jag fått eskort till busshållplatsen av en eller två av killarna iklädda polisuniform. Man känner sig lite extra speciell =)

Jag lever på de möten jag har med vänner. Det är med hjälp av dem jag laddar mina "batterier".

Vi sitter vid köksbordet och spelar kort. Olya och jag, klockan börjar närma sig midnatt, en ganska vanlig syssla så här dags på dygnet. Vi småpratar lite om allt möjligt. Rätt vad det är så kommer vi in på seriösare samtalsämne. I veckan gick två av Lutsk:s större banker i konkurs... Tanja, Olyas mamma var en av de mer lyckligt lottade, hon har bara förlorat januarilönen och kommande februari- och marslönen. Olya berättar att utanför bankerna gråter folk, de har förlorat allt... Olyas bästa vän som jobbar i Supermarketen snett över gatan från där vi bor, berättar att om det fortsätter som det gjort hittills kommer alla affärer i Lutsk tvingas slå igen. Hennes mörkbruna ögon säger allt med den sorgsna blick hon ger mig. Det är inte mycket de kan göra, bara sorgset bevittna hur Ukraina återigen faller tillbaka till vad som en gång var under SSSR:s regim.

Månadsrapport 4

11 februari - 11 mars

Besök!!!
Jag har laddat mina sociala batterier. Den 16:e februari fick jag ett mycket efterlängtat besök! Mina föräldrar i sällskap med Susanne Ekman (min fadder) spenderade fyra dagar i min värld. Så underbart att äntligen få prata på sitt eget språk! Lite kul var det faktiskt också att kunna sätta mina kompisar i samma sits som de sätter mig i varje dag, då de glömmer bort att jag inte förstår allt de säger på ukrainska. !!! Revange!!! På egen hand har jag guidat runt mina gäster och tolkat åt dem. Det är svårt att beskriva den känsla av stolthet jag känner just nu. Jag har fått stå på egna ben och upptäcka hur bra jag klarar mig utan alla överbeskyddande och gästvänliga människor här... !!!JAG KAN SJÄLV!!! !!!JIPPIE!!! Då jag visade mina gäster runt i Lutsk och träffade folk blev allt så väldigt formellt. Folk förklarade överväldigande hur mycket de uppskattar mig och tycker om mig, oj oj oj

Då det kommer nytt folk, får även jag reda på nya saker om stan som jag kan koppla ihop med det jag redan fått reda på. Detta i sin tur utvidgar min bild av det ukrainska samhället. Som exempel kan vi ta tillgången till sporthallarna:
Roma 15 år som är ledare för innebandyn här i Lutsk provade på sporten för första gången under Prag Event 2008. Han blev så pass intresserad av sporten att hans pappa, som är rektor på en skola ett kvarter från YMCA:s lokaler, ordnade med en träningstid åt sin son och hans kompisar. Nu lite drygt ett halvår senare är de 20 grabbar som tränar ihop. De kan knappt några regler men latchar/spelar för att det är kul.
Detta är ett av mycket få sätt att få tillgång till en sporthall. Saken är den att hallarna står tomma om kvällarna p.g.a. att rektorerna håller på nycklarna och det är inte lätt att få ett bra samarbete med dem...
För att få använda simbassängen i stan måste man ha läkarintyg från sådär 7 olika läkare, att man är helt frisk. Anledningen är att för något år sen drunknade en kille p.g.a. att han hade något fel på sitt hjärta. För att förhindra liknande incident kräver de ansvariga på badhuset att man ska ha intyg. Detta tyder ju på att badhuset har någon form av ansvar för sina gäster, om de nu har några överhuvudtaget...?

Så vad gör ungdomarna på sin fritid, då de varken har tillgång till sport - eller simhall?
Oftast träffas man sent på kvällen, då de flesta är fria från jobb och studier. Man tar en promenad genom stadens gränder tillsammans i grupper om ca 5 stycken vilket ger ökad trygghet. Det händer mer än ofta att man stannar i ett gatuhörn, köper en öl och lite snacks i affären i närheten, så står man där ett par timmar o bara snackar. Är det alldeles för kallt på gatan går man hem till någon och dricker en varm kopp te för att få tillbaka känseln i fingrarna.